live for nothing or die for something

Min första kärlek var för drygt två år sedan, i slutet på sjuan.
Jag var så kär, så det pirrade i magen när jag tänkte på han. Jag gjorde allt och lite till för att allt skulle va bra, dock så var jag riktigt blind...
Jag sa för första gången att jag älskade någon annan på det sättet, och gud så glad jag var.
Den tiden, ungefär en och en halv månad, var den bästa i mitt liv. Tyckte jag då.
Jag hade fruktansvärt kul, mådde otroligt bra och var kär.
Jag hade det helt enkelt underbart.
Dock så bråkade vi riktigt mycket, men det löste sig alltid.
Bråket var ofta om småsaker, vi var helt enkelt för lika varann. Eller för olika. Det tog slut och vi var vänner, vilket vi är än i dag.
Tills verkligheten nådde mig och jag såg att jag blev sviken.

Jag lärde mig mycket på resan, och det tackar jag för.
Jag lärde känna underbart folk, och fick nya vänner.
Jag lärde mig också se skillnad på verklighet och dröm, och jag lärde mig att öppna ögonen.
Jag fick känna hur de känns att bli sviken, och jag fick känna hur det kändes att vara lycklig.
Jag tänker inte säga namnet, men personen kommer alltid ligga mig nära om hjärtat.

PUSS