live for nothing or die for something

Jag heter anneli näsström, är femton år och går på anders-olofskolan i hammarstrand.
Jag har 4 st syskon, dock inget helsyskon. Jag bor oftast hos min mamma, men ibland hos min far.
Det finns endast två personer som jag verkligen berättar allt för, precis allt. Det är min allra bästa vän linn, och min pappa.
Det finns en sak som jag verkligen tycker om, det är att åka i backen. Jag åker snowboard så ofta jag kan och jag älskar det. Känslan man får, adrenalinet som kommer och kicken man känner. Det är obeskrivligt

Jag hade en gång en man som stog mig närmast om hjärtat, han som gjorde allt för mig och han som jag gjorde allt för. Han som såg till att jag andades och han som jag lyssnade på, respekterade och älskade. Den mannen hette magnus eriksson, och var som en till far. Han dog för två år sedan, det var riktigt tufft och kämpigt.
Jag har också världens bästa vänner, som stog vid min sida och stöttade mig till tusen. Jag har haft många motgångar i mitt liv, men också tagit igenom dom alla. Jag har nog tappat en bit av hjärtat för varje motgång, men också tagit tillbaka bitarna och satt dom på plats. Dock saknas det tre bitar, för mina änglar i himmlen.

Jag kastar pil också, ganska ovanligt. Jag har alltid 'skoj-kastat' och tyckt det vart kul, men när magnus dog så började jag kasta på allvar. För att hedra, och för att minnas
Jag är en väldigt envis tjej, som inte ger upp i första taget. Vill jag verkligen ha något, så ser jag till att få det också. Jag har svårt för att bli kär och jag är otroligt rädd för döden.
Jag litar inte speciellt mycket på människor, och jag öppnar mig inte för vem som helst.
I 6-8:an var jag knappt i skolan, vilket har orsakat mycket problem för mig nu när jag går i 9:an. Mina betyg är helt okej, och jag är rätt så nöjda med dom
Jag är inte så blyg, eller det beror på. Ifall personen jag möter inte är blyg mot mig, är jag inte blyg tillbaka. Men om den är blyg, så blir jag blyg. Ganska weirdt..
Jag bryr mig inte speciellt mycket vad folk tycker och tänker om mig, men jag blir förbannad på rykten som inte är ett dugg sanna.

Jag är rädd för mycket, men jag saknar inte mod. Jag är rädd för att välja gymnasium, och jag är rädd för att bryta rutinerna och tillvaron jag här för att byta ut den helt mot en annan. Jag är rädd för att jag nästa år ska tappa mina vänner och bekanta, jag är rädd för att jag inte är redo för det.
Men jag vågar satsa och jag vågar pröva

Vart ganska långt, men hoppas ni fått en blick på vem jag är nu.
PUSS