live for nothing or die for something

Idag är det två år sedan. 730 dagar sedan.
det känns som igår då jag fick veta, då dom berättade. jag minns hur det kändes då luften gick ur mig och jag minns hur jag skrattade bort det hela, hur jag försökte få dom att säga att det bara var ett riktigt dåligt skämt.
det var inget skämt. jag kunde inte andas, jag bara skakade. intalade mig själv att det inte var sant, jag hade ju träffat dig bara några dagar innan. pratat med dig i telefonen kvällen innan.
jag hade ringt och sagt glad alla hjärtans dag, sagt att jag älskade dig.
så försvinner du bara. lämnar mig i den här världen utan ett ord, inte ett hej då.
ibland funderar jag på ifall du visste, om du kände på dig att det var slut.
men att du av alla skulle lämna oss här på jorden, är fruktansvärt orättvist.

varje vecka, varje dag, varje timme och varje minut tänker jag på dig. tänker på hur du har det och hur du mår.
tänker ibland på ifall du verkligen förstog hur mycket du betyder för mig, och ifall du någonsin tvivlade på mig.
jag kommer aldrig någonsin gå vidare, aldrig någonsin släppa dig. men jag kan acceptera.
när jag känner mig ensam, kollar jag upp mot himmelen och vet att du tittar på.
hör dina tröstande ord och tänker på vad du hade gjort i min sits.
du var min far, magnus.
jag älskade dig mer än någonting annat av denna värld, du var och förblir min hjälte.
du var allt en gång, och du kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta oavsett vad som händer.

ta hand om fredrik åt oss, och låt fredrik ta hand om dig.
jag älskar dig fortfarande och kommer alltid göra. 
 fortsätt vila i frid, pappa.